Jag brukar gilla att skoja glatt om att jag är uber svenskan. Jag har med mitt rödlätta hår och min ljusa ljusa hy blivit skapad för att bo på denna breddgrad. Jag har alltid varit flickan som fick bada med t-shirt (upp till 12 år, då började jag vägra) och hade under sommarmånaderna ett lager av solskydd för att slippa att bli grillad.
Jag har som ni kan förstå samlat på mig några bra historier om hemskt bränd hud trots att jag knappt solar och alltid har på mig solskydd. En favorit var när jag efter 2 veckor i Brasilien bestämde mig för att sitta kvar på stranden under lunchtid. Jag använde solskyddsfaktor 70, hade solhatt på samt satt på en handduk under ett parasoll och tänkte övermodigt att “om jag bränner mig nu blir jag så förbannad”. Jag vet att man inte ska resonera så, men det gjorde jag och sedan fick jag 1 veckas möjlighet att vara förbannad. För bränna, det är ett ord som inte är tillräckligt för att förklara det som hände min stackars hud.
Mycket dumt.
Mina vänner i Sverige tycker att det är mycket roligt att jag kan komma till Sverige efter månader i Brasilien och ändå vara blekare än vad de är i mitten av hösten. De brukar peta hårt på min armar och se hur ett litet vitt märke skapas och sedan sjunker undan, sedan skrattar de. Och jag skrattar med, åt min olycka.
För visst är det så att jag skulle vilja vara brun, det är ju oftast synonymt med fräsch och vem vill inte vara fräsch? Men framför allt lider jag då det i Brasilien är sol varje dag och det begränsar hela livet. Jag kan Inte vara i solen men måste likväl ge mig ut varje dag och måste ständigt tänka på solskydd, skugga, kylbalsam.
Det var så avslappnande när jag nu kom till Sverige som jag i mitt huvud framställt som ett land med mesigt väder, som inte riktigt spelar roll. Denna avslappning ledde tillsammans med tanken att “om jag nu bott i Brasilien i 1,5 år måste jag ju palla svensk sol i 2 timmar” att jag efter 2 timmar nu sitter här, med rosor stora som tefat i ansiktet, axlar, rygg och bröstkorg som glöder rött. Härligt. Skulle man inte lära sig av sina misstag, eller hur var det nu igen?
Kram, Stella